Månadsarkiv: november 2014

Amesto Woman´s Day

Åh idag var det föreläsning hos Amesto.

Ett fantastiskt företag måste jag säga, med en super härlig personal.
Ett Norsktägt företag som är noga med att ge tillbaka.
De berättar en söt historia om hur företaget startade.
Men jag det föll för, i nutid. Är hur Amesto Translations med Christina Almskog i spetsen, i stället för att ge sina kunder en julpresent (förra året). översatte Unilabs svenska mammografi-kallelse till 9 språk!!!!!!
Så att de gruppers om är underrepresenterade när de blir kallade till sin mammografi (alla kvinnor mellan 40 – 79 år blir kallade med 18 – 24 månaders mellanrum, men bara 60% av de kallade dyker upp på utsatt tid) verkligen förstår att det är viktigt att gå på alla undersökningar!!!!!!

Och jag pratade om mod. Mod att stå upp för sig själv. Att lyssna på sin egna kropp och verkligen stå på sig när sjukvården säger att ”det där är ingen fara” men man själv känner att det är på allvar. För jag blir galen när jag tänker på att kvinnor inte blir tagna på allvar inom sjukvården och inte får den vård eller de tester och undersökningar de har rätt till.

Och att läkare faktiskt inte är mer än människor och att de också kan ha en dålig dag, så därför måste man lita på sin inre känsla. (utan för att den skull bli hypokondriker).

Och ibland är det inte lätt att stå upp för sig själv, så därför behöver vi hjälpas åt att peppa varandra. Och man får inte sämre vård för att man ställer krav!!! TVÄRT OM!!!!!

Så stå på dig, snälla!!! För det finns faktiskt en noll vision när det gäller gynekologisk cancer och tidig upptäck is da shit”!!!
Och träna pratade jag ju också om, så klart :-))))
Om att det är viktigt att träna, att man skall träna för sin egna skull.
Och om att lyfta blicken och känna livet i sig.
För livet är helt underbart. Och fantastiskt. Och att leva är helt outstanding :-))
Så ut och lev med er nu. Skratta, drick lite vin, träna ibland och kyss någon vacker själ – för det är det som är livet.
När det enklaste är det vackraste :-))

amesto_2428

Champagneprovning med Sebastian olsson, enda killen på stället!

amestp_2439

Super trevliga verksamhets chefen Helen Häggström på Unilab berättade om viktiga saker, självklara saker. Som att gå på mammografi!!!!! Glöm inte tjejer!!!

amesto_2440

Paula Larsson från Mazi pratade trender. Och hör och häpna :-)) Korta frisyrer är modernt!! Alltså, man är ju nästan helrätt för en gång skull då ?!?! Även om det inte känns så :-)))

Väldigt trevliga åklagaren Kristina-Ehrenborg-Staffas var också med och pratade om fruktansvärda saker. Om Trafficing, alltså människo handel. Men bilden på henne vägrar att ladda upp sig…. Men hon var också där :-))

Var med i ett nytt kapitel!!

Idag har jag gjort världens bästa grej.
Jag har träffat en coach. Och hon är världens bästa. Det känner jag i hela mitt hjärta :-))
Hon är girl-power personifierad, kunnig och smart och jädrigt rolig.
Det kommer at bli bra det här.

För när cancern klev in i mitt liv, så sabbade den inte bara min världsbild, min tillit, min kvinnlighet, min personlighet och trygghet. För att inte tala om min kropp, relationer och flera år av mitt liv.
Den sabbade också min tro på mig själv och mig framtid.
Så vägen tillbaka är så mycket mer än bara fysisk träning. (Även om jag är helt övertygad om att det är där man (kanske) måste börja.
För när man känner sig stark i kroppen så hänger ju hjärnan med).
Men efter ett tag så måste också hjärnan tvingas ut, utanför sin komfortabla zon.

Jag gjorde det genom att gå till en psykolog. Jag hade turen att hitta Maria, också hon världens bästa. Hon finns på Falk Healthcare på Vasagatan, just saying, ifall du behöver någon bra att prata med.
Och jösses vad jag har mycket att tacka henne för.

Så är ni som jag, ex-cancirga. Vänta inte så länge som jag gjorde för att gå till någon. Även om jag hade en plan när jag bestämde mig för att inte gå förtidigt till en expert, så tänk ut varför just du skall gå tidigare i processen eller senare.
Så att man gör aktiva val.
För ibland måste man bara sörja, innan man är redo för att göra det tunga jobbet; bearbeta.
Men stanna inte för länge i sörj-träsket, för det är bedrägligt.
Skönt i början, men det blir bara segare och jobbigare att ta sig därifrån ju längre man stannar i den delen av processen/livet.
Så att gå till Maria när min sörj-period var över (jag träffar henne fortfarande men inte lika ofta) är bland det bästa jag gjort.

Men nu är det dags att ta ett nytt steg, och jag har nog varit redo ett tag.
Jag har ju haft fullt upp med lopp och bok och att dejta lite :-)))
Men nu är allt det över (för tillfället hoppas jag :-)) är det dags att fortsätta.
Så…. min fråga har ju varit, var skall jag fortsätta till?
Och även om man frågar sina vänner, familj och sig själv.
Så är det inte alltid så lätt att se sina egna önskningar, eller svagheter och styrkor för den delen heller.
Och tack och lov, så har min gode vän Johan haft Sofia, som ett ess i rockärmen hela tiden!!! Tada, så fick jag äntligen träffa henne.
Jag har gjort en ”lämplighets” test (första gången i mitt liv, och väldigt konstigt, men väldigt spännande) där jag fick rangordna påståenden.
Mycket intressant må jag säga. Svagheter och styrkor radades upp. Saker jag är stark på och saker jag bör arbeta mer på. WOW liksom :-))
Så det gick vi igenom när vi träffades.
Sedan satte vi lite mål.

WOW igen liksom. Jag tog i så jag rodnade. Men det var ju ett Cecilia-moment, med allt ljus på mig. Så varför vara blygsam.
Åh nej, jag kommer inte att outa vad jag satte upp för mål, än.
Så till nästa gång skall jag fundera på och börja organisera mitt liv och mina tankar så att jag når dit jag vill.
Och jag vet att det fungerar. För jag har gjort det här innan cancern och det är inte svårt. Och då gjorde jag det själv, utan coach.
Och det jag bestämde mig för och gick all-in på, förvekligades också.

Så vill du hänga med mig, så gör det du också.
Sätt upp en målbild. Där du ser dig själv. Där du vill vara om, säg 2 år.
Se dig själv, på riktigt. Kanske är det att byta jobb eller springa ett maraton. Det viktiga är att du skall kunna se dig själv, stå där på det nya jobbet, eller när du springer i mål. (precis som idrotts-stjärnorna gör).

Du skall tänka dig in i själva målgången så att du kan höra publiken ropa, känna hur medaljen hänger runt halsen.
In i minsta detalj. (det låter kanske flummigt, men du måste våga tro på dig själv och att du förtjänar att stå där, att du har kraften och modet att genomföra en förändring). Att tänka sig den situationen är ett steg mot att lyckas.
Sedan tar du ett papper och skriver ner dina mål. Tydligt.
Nästa fråga du ställer dig är, vad du behöver börja med, för att nå dit du vill vara om 2 år.
Vad behöver du ändra på, kanske organisera om, prioritera om.
Bryt ner ditt tvåårs mål till månads mål  och veckomål. (Ju noggrannare du gör det. desto enklare är det att följa sin dröm/mål).
Min filosofi är att sätt många delmål, för då blir det inte så himla långt eller så himla ouppnåeligt.
Men eftersom du har ett övergripande 2-års mål så kommer alla dina delmål att leda dig till samma punkt.
Och du kommer inte att ”slösa” vare sig energi eller tid, på att följa någon annans dröm, utan du följer din.
Och det handlar inte om att bli fyrkantig eller tråkig.
För mig handlar det om att våga tro på min inre kompass. (remember Linköping J 🙂 hitta min inre styrka och känna en trygghet.

Jag vill ju gärna vara en sådan där härlig person, med bra självförtroende och en skön självdistans (ni vet som man med lätthet har, efter två glas vin :-))) Alltid, hela tiden.
Living my dream!
Och det är så vi skall leva, vi har ett liv och vi måste leva det fullt ut.
Göra de val vi behöver, för att vara där vi vill vara.
För att vara där vi vill vara… inte vad vi tror att andra vill att vi skall vara. Eller av rädsla för att inte pass in. (jag är en feg rackare, men jag tänker börja nu :-)))
Living my dream gör jag ju redan, för jag lever :-))
Och det är så underbart.
Krama den du har nära dig just nu och känn hur den kramen känns, var där och nu, i nuet.
Kram o go natt alla fina där ute!

images-1 images-3 images-4 images

 

 

 

 

 

 

Jag tänker tillbaka…

Bläddrar igenom några av alla de inlägg som postades den 20 september med #fightcancerandrun och jag blir så stolt.

Det värmer in i hjärtat när jag läser alla texter.
Om alla löften som ges, alla hejar-rop som förs fram, all styrka, ilska (mot cancer) och glädje och framför allt när jag läser om känslan.
Den där känslan som vi lovade skulle infinna sig när man tagit sig igenom ett lopp.
Vare sig det är 400 meter eller 10 km.
Så när ni beskriver den där känslan så känner jag att jag lyckats.
För än vet vi inte hur mycket pengar som vi lyckats få in (vi kommer snart meddela det, men tyvärr har inte alla betalt sina fakturor ännu) men för mig är det inte bara kronor och ören som räknas.
För mig har det också varit, att få så många människor som möjligt att uppleva den där magiska känslan
Som man får när man korsar mållinjen och inser att man klarat det.
Att man är i mål och att man lever.
Att hjärtat pumpar, svetten rinner oc benen skakar. Att tro att man inte skulle klara det, men ändå göra det. Adrenalinet virvlar runt i kroppen och det känns som man vill skratta, eller gråta.
Men det gör inget. För det är just i det ögonblicket, när man lyfter blicken en aning som man känner sig levande.
Som mest levande.
Som om solen värmer in i hjärtat :-)))))
Så mina vänner, ni är väl med nästa år?

Jag längtar redan.
bild 1-1 bild 1-2 bild 1-3 bild 1-4 bild 1-5 bild 1-6 bild 1-7 bild 1 bild 2-1 bild 2-2 bild 2-3 bild 2-4 bild 2-5 bild 2-6 bild 2-7 bild 2-8 bild 2 bild 3-1 bild 3-2 bild 3-3 bild 3-4 bild 3-5 bild 3-6 bild 3-7 bild 3 bild 4-1 bild 4-2 bild 4-3 bild 4-4 bild 4-5 bild 4-6 bild 4-7 bild 4 bild 5-1 bild 5-2 bild 5-3 bild 5-4 bild 5-5 bild 5-6 bild 5-7 bild 5

Att få en andra chans och ta den!!!

Och så fick vi besök av Allers Veckotidning i form av duktiga journalisten Emilie Aune och fotografen Anna Edlund.

Fantastiska Allers Veckotidning har utsett Casey till mottagare av guldhjärtat, för att hon är en hjälte.
Och minsann det är hon. Min hjälte!
Vi pratade tunga, tunga grejer. Hur det känns när ens mamma får cancer, om tystnaden som följde och att det
blev väldigt ensamt. Att jag inte var den bästa mamman. Och att Casey inte tyckte att hon var den bästa dottern.
Men att vi gjorde så gott vi kunde, efter förutsättningar som vi själva aldrig valt.
Och vad vi skulle gjort annorlunda, nu med all den erfarenhet vi har.
Så det blev inte den solskens-historia som man kanske tänker att redaktionen vill ha.
Men det blev ändå en historia med ett lyckligt slut.
För vi överlevde båda två.
Så jag är väldigt stolt, över Casey och mig själv. Att vi vågade berätta hur jävligt det är, när cancern slår sönder hela ens tillvaro.
Hur förbannat orättvist det är och hur konstigt man kan reagera när man är i en kris.
Men det viktiga är att man inte ger sig själv skuldkänslor- För ingenting blir bättre av det, skuldkänslor får en bara att tystna.
Att skämmas, att få dåligt samvete och det blir man varken lyckligare eller en bättre människa av.
Men om man ger det tid, kärlek och förståelse och mod. Så kan man komma ut på andra sidan. Med en erfarenhet som inte många har, och med en ödmjukhet och värme och ny kärlek!
Och jag tycker att vi har gjort världens bästa deal, jag och Casey.
För vi har bestämt att vi skall göra om de två åren som cancern tog.
Så just nu ”lever vi om” de hemska cancer-åren, fast bara med bra grejer!!
Så jag får curla henne, :-)) som om hon gick i gymnasiet, (men ändå är hon ju nästan vuxen så lite fördelar måste hon ju få).
Men vi tar det lugnt och vi jäktar inte, vi bestämde tidigt att vi skall resa till New York tillsammans, alltså göra allt sådant
som en mamma och en dotter kan göra när man går sista året på gymnasiet.
För jag tycker vi förtjänar en andra chans. För det var så det var menat, från början.
Glöm inte livet är nu!!! Lev nu, tillfullo mina vänner!!!
Morgan brukar säga ”life is no rehearsal, its now or never.

En skärva av kärlek

Ibland får man en föraning om vad kärlek kan vara.
Hur mjuk och varm den är. Hur härligt passionerad den kan kännas.
Om hur livet kan bli om man är älskad.
Bara en skärva räcker för att vilja ha mer.
Åh jag ville ha mer. Men man får ju tyvärr inte alltid som man vill :-))

Visst är det underbart att få känna, om så bara för ett kort, kort ögonblick, än att vara kall och stel och inte våga hoppa.
Och jag är glad att jag vågade.
Men det gör ändå lite ont. När det är över. När kärleken sveper förbi utan att man kan fånga den.

kärlek_0944

Kälekspar från hela världen visar sin kärlek genom att låsa fast ett hänglås på Pont des Arts, eller på någon utav de närliggande broarna. Jag vet inte om hänglås symboliserar kärlek för mig. Jag tror mer på frihet, trohet och massor av förståelse. Och att aldrig somna osams och att alltid pussas. Inte att stänga in någon eller hålla fast. 

 

Världens bästa 77-åring fyller år idag!!

Åh jo och ja, jag vet att du inte gillar uppmärksamhet.
Men idag får du faktiskt stå ut med det farsan :-)))

För jag vill bara säga tack för att du finns. För att du är du, och för att du alltid supportrar mig, trots att jag inte alltid gör som du vill :-))
Men du är världens barnsligaste och yngsta 77-åring. Bäst helt enkelt!!! GRATTIS!!!!
Keep going och väldigt mysigt att du är hemma i Sverige idag. (han jobbar fortfarande, i Norge. joo, han e lite galen :-)))

Kram till världens bästa mamma o pappa !!!

77 år_1215

Bilden tog jag i somras när vi var ute på stan. Idag blev det brunch 🙂

Vad sägs om en julkonsert?

En av mina hjältar i boken är ju Ulrika Friden.
Hon är inte bara trevlig, snäll och klipsk. Hon kan sjunga också.
Så därför vill jag faktiskt göra lite reklam för hennes kör som kommer att uppträda med ingen mindre än Anna-Lotta Larsson!!!

Biljetter köper du på plats eller genom Ticnet

 

10417432_10152538990593366_7585194870774985733_n

Kanske dags att skaffa en ny passion?

Att få vara ute i friska luften, timme efter timme.
Att se vackra omgivningar och stirra kossorna i ögonen när man passerar dem.
Att låta kroppen ta i, trots att det känns som man inte orkar en enda meter till. Och så bara orkar man lite till.
Det är livet.
På riktigt.
Och det påminner mig om hur viktigt det är att vara ute och röra på sig.
Att låta benen att bli trötta, att lungorna  pressas och psyket utmanas är såååå viktigt, att det borde vara lag på att vare ute i friska luften varje dag.
Om inte kroppen utmanas, så är det svårt att hitta lugnet i sig. Att hitta balansen.
Att inte stressa sönder, att inte bli onödigt arg eller onödigt deppig.
För precis som i yogan, där man först använder kroppen, så att den blir trött, för att sedan hitta sinnesro, för att kunna meditera.
Så tänker jag att alla idrottsliga utmaningar kroppen utsätts för, är uppbyggda.
För som jag sagt innan så är kroppens inverkan på psyket rejält underskattat.
Så lova mig att ta en extra lång runda, vare sig det är promenad eller löpning, i helgen. Vädret är ju underbart.
Utmana dig gärna med lite backar.

Så kommer du att känna en tillfredställelse som gör det värt den där extra lilla plågan i själva tränings ögonblicket :-))))
Kör nu på mina vänner, för det är lördag och vad som helst kan hända :-))

cyckel 4

Vad har jag gett mig in på? Och vad är det för skumma kläder man har på sig när man cyklar?!?! Och hur jobbigt kan det bli?!?!?

cyckel 1

Verkligheten slår mig lite i ansiktet, för det tar på krafterna att försöka hänga med ett semi-proffs i spåren. Det går upp och det går ner och jag kommer plötsligt på att jag inte har någon olycksfalls försäkring.

cyckel

Efter 1,5 tim. på sadeln tar vi en banan och vatten paus. Jag bara mååååste lägga mig ner och vila ryggen. Passar på att strecha ljumskarna när tillfälle bjuds :-)))

cyckel3

Balans mina vänner, balans :-))))