Baksmälla?

Kanske blev det för mycket prat om cancer och Cancergalan?
Eller blev  det för mycket av det goda?
Eller för att jag missade att ta mina tabletter som skall hålla klimakterie-deppet borta?
Eller för att mörkret kommer?
För att jag kände en doft av mögel och blev allergisk?

Eller är det för att jag tittade på ett program om Kongoveteranerna?
Eller för att jag inser att det inte blir någon semester i år?
Eller för att min vackra tonårsdottter pratar om att flytta hemifrån?
Eller för att skapa eftertanke?
Kanske är det halsontet?
Eller är det bara det verkligheten, som får mig att bryta ihop och fundera över livet.

I efterhand är det alltid bra att ha stunder av tvivel, undra, begrunda och fundera, men jösses vad jag hatar det, när jag är mitt i.
Jag kan inte minnas att det var så här innan jag blev sjuk. Visst kunde man vara lite låg.
Men inte kom det så här plötsligt och så här intensivt?
Så kanske är det rent kemiskt, att kroppen skriker efter östrogen.
För det gör mig låg och lite sorgsen.
Fan vad jag hatar det. Fan vad jag hatar cancer.

Men att hata är inte bra. Det vet jag.
För vi hatar ju bara för att det finns något på andra sidan, som vi älskar. mer än det vi hatar.
Jag älskar livet. Jag älskar mitt liv. Trots lite låga stunder, så är mitt liv det bästa för mig. För jag lever!!
Gåååd damn, jag lever och det gör faktiskt du också om du läser det här!
Så låt inte höst mörkret ta dig, bjud på ett leende, om så bara till din spegelbild :-)))

kramar till er alla där ute!!
Speciellt till Gunnel!!! :-))