Okategoriserade

#vägentillbaka

Det började egentligen samma dag som jag fick mitt cancerbesked.

Även om somliga hävdar att man inte kan sätta mål, när man är i kris. Alla kanske inte kan, vill, orkar eller vågar. Men vi är ändå ganska många människor, som mitt under de där helvetiska veckorna och för vissa, månader, när vi får vårt cancerbesked, som ändå sätter riktiga mål.

Och någon annan förklarade för mig att om man kan sätta mål under rådande omständigheter, så är det inte en ”riktig” kris. Vem bestämmer det?

Jag satte iallafall flera tydliga mål. SMART kallas det i coaching sammanhang. (Min lärare Magnus Kornbakk på Del Carnegie, skulle vara så stolt över mig om han bara visste:-)) Det skall vara Specifikt (S), Mätbart (M) Realistiskt (R) osv. Så att man kan ta sig dit.

Men även om min kris var på riktgt, mina mål verkliga, så är det ju inte säkert att man kan använda sig av dem hela tiden. För när man nått sina mål, måste man ju sätta nya. Och det är #vägen tillbaka II som startar nu i morgon den 1 juni. För nu skall jag träffa en PT. Jag har ju sprungit på Aktivitus och andra löpar-grejer men inte riktigt hittat helheten. Så nu free-stajlar jag fram en egen väg tillbaka. Genom att plocka det bästa från alla världar.

För det är ju inte bara löpning som har med #vägentillbaka att göra, det har ju med hela människan att göra, hela jag. För det är ju hela jag som är lite skev och behöver komma tillbaka. Men för att hjärnan skall sansa sig, måste kroppen byggas starka. Precis som man gör yoga för att ”trötta ut” kroppen innan man kanske mediterar :-))

Så tiden, på ett varv runt 5:an i Skatås (sprang lite till för 5:an i Skatås är ”bara” 4,73) blev 28:45. Det är nu jag börjar, helheten och vägen tillbaka. Löpning, styrka, smidighet. Sedan kommer övriga kroppen pö om pö :-)) Men mer om det längre fram, en sak i taget, va-det ju :-))

Trevlig lördag mina vänner!

Många tankar

På söndag skall jag träffa min lektör. Det låter väldig stort. Så klart att hon inte e ”min”. Men alla pratar ju så :-)) Till boken om oss skalliga.

Jag pratade med henne i telefonen härom dagen, då hon gav mig instruktioner. Och jag har ju lite svårt att förstå ibland, så hon fick förklara länge och väl. Sedan avslutade hon med.

-Att då har du kontroll över situationen, om du skriver av din erfarenhet… som en riktigt författare !! WOW liksom. Som en riktig författare. Jag skrev genast ned det hon sa :-))) Och nu när jag suttit här ner sjunken i soffan och skrivit nästan oavbrutet sedan igår eftermiddag, så har jag tittat på orden hon sa, så fort jag tappar fokus.

Men det handlar ju inte bara om fokus. Det handlar om att inte låta känslorna ta överhand när jag skall skriva med hjälp av min erfarenhet :-)) Och det är banne-mig inte lätt. Att gå igenom allt igen, var mycket jobbigare än jag trodde. Jag tänkte nog mer, att jag redan bearbetat allt genom att jag hela tiden skrivit på bloggen. Men så enkelt kom jag inte undan :-)))

Och det blir nästan sorgligare när man ser det så här, en bit ifrån. Fan va Casey har fått stå ut med mycket. Helt ensam. Jag känner mig så värdelös att jag satte mina behov före hennes. Och att ingen fanns där när hon kanske behövde det som mest. Men jag var ju tvungen att överleva och då finns det knappt någon plats för andra. Och det glömmer man nog att prata om. Fan vad jag hatar den är jävla cancern så jävla mycket att ”#€%&(/()=åö’.-. Ja, ungefär så mycket!

Men vi som är här, vi lever ju faktiskt. Och det skall vi göra så bra vi kan. Vi skall prata med varandra, medan tid finns. Vi skall pussas och krama. Och passa på att älska och bli älskad, om du har någon där bredvid dig. Och att kunna förlåta är nog det finaste som finns. Så vi skall leva fullt ut och skratta och dansa och bara känna livet i oss, bara för att vi kan !!

puss & kram alla fina där ute!!!

IMG_0411

Så här fina broschyrer har Cancer Rehab Fonden gjort1 Fick dem med posten från Katarina Hultling. I fint kuvert med sötaste hälsningen. Tack Katarina !!!!Visst är de fina, och visst stämmer det så väl?

Äntligen shorts!!

Ibland träffar man människor som ger energi, som är glada och som gör att man tänker… kanske lite bättre. Lite bredare eller helt enkelt ser livet från ett annat perspektiv. Patrik är en sådan människa, och så min käre Revisor.

Patrik kommer jag berätta om i morgon. Men ha e grym, och jag kände den där känslan, efter att träffat honom. Att inget är omöjligt, det tar kanske bara lite längre tid. Som att förstå att vi måste, tänka på vad vi utsätter våra kroppar för. Att vi måste göra det vi kan. Att använda så lite cancerogena ämnen i vår vardag som möjligt. Och det gör Patrik, som säljer schampoo utan tillsatser och Fairtrade. Och som gör det med väldigt mycket glamour :-)) Me like. Nyttigt och bra är inte likhetstecken med tråkigt. Det kan vi väl enas om? Vi behöver glamour och glitter, dansa och skratta. Men vi kan väl göra det, med lite mindre kemikalier på huden. Så nu skall jag prova deras hårprodukter. Återkommer under morgondagen med en live-rapport!

Så väldigt spännande. Samtidigt måste jag ju rekommendera det här theét (heter det så:-)) som är utan tillsatser och som är gjort på bär och örter. Alltså inget, the, men ändå the. Sååååå gott och såååå nyttigt och så väldigt vackra förpackningar. Tänkte att jag skulle göra en detox hos Juice-källaren inom kort, och då vet jag exakt vad jag skall byta ut kaffet mot :-)))

 

shorts

Vet inte varför bilden envisas med att hamna upp och ner på. Men jag vill i alla fall berätta att jag körde 16 km överbroarna i linne och shorts i söndags. Väldigt, väldigt skönt för mina bleka ben. Även om man skall sola med måtta, så är värmande strålar bland det skönaste som finns!!!

 

 

 

Jag älskar jogg.se, oskyddat :-)

Tänk så knasigt det kan bli :-)))

Skrev en krönika till jogg.se En blandning om min resa, vikten att träna och att F Cancer and Run – loppet är viktigt att springa. Och försvinner ett ord, så kan ju saken bli helt annorlunda. Så nu ligger jag nog i jungfru-Maria klass.

För jag har aldrig haft oskyddad sex. Enligt min krönika. Alltså, vilken fin människa jag måste vara. Så duktig och präktig och på gränsen till tråkig. Hahahaha. Det skulle stått ”och jag har inte haft oskyddad sex, mer än någon annan” apropå att jag kan inte rå för att jag fick cancer. Så det kan bli :-)) Och det kan vara trixigt det där med skuld.

Även bland oss cancriga är det en känslig fråga. Jag tycker nog som Karin. En grym yoga tjej från Stockholm, (som vågar ha värsta diskussionen med Cancerfonden), att det satsas för lite på alternativ medicin. Och att kvinnor som får Ö S T R O G E  N (moi?!?!?!) löper 3 gånger!!!!!!! (fattar ni, 3 gånger) så stor risk att utveckla bröst-cancer, som andra.

Jag måste leta reda på något annat, det känns inte bra att stoppa i sig hormoner. Jag lovade mig själv att jag inte skulle hetsa, utan äta dem i 1 – 3 år. Tills jag är på fötter. Och sedan leta reda på något ofarligt alternativ. Men nu skriver Karin att det redan finns!!!!   Varför satsas det inte på alternativ eller forskning i förebyggande studier. Så att vi aldrig ens behöver få cancer.

Men nu, när jag vet om det här, är det mitt fel då, om jag får bröstcancer? delar av krönikan på jogg.se

En ovanligt bubblig pick-nick

Vilka dagar, vilket väder.

Det är alltid lika chockartat när värmen kommer. För vågar man verkligen lita på den 🙂 Stannar den, orkar solen hålla sig framme hela dagen? Vi blir ju som förbytta av lite sol 🙂 Finaste Rikard kom ner-dansande för en snabbvisit, från Oslo. Och med honom kom Pernilla och så sötaste grannen A. Så på en färgglad filt satt vi i vasaparken tills solen verkligen gick ner. För då var alla skumpa flaskor tomma och maten slut. Och var vi inte som förbytta av solen, så blev vi det definitivt av allt bubbel som söta Rikard tog med :-))

Åh det känns så fantastiskt skönt att få hänga med Rikard. Som känner mig sedan innan. Men som ändå förstår, att allt är nästan som på nytt. Att han funnits där (även om Mexico är långt borta). hela tiden. Att livet går upp och ner. Men att vi ändå stannar kvar, hos varandra, när det blir lite jobbigt. Åh snart kommer Mogge hem :-)) Då är vi alla samlade, så mysigt. Livet är häftigt och märkligt.

Så se till att lev fullt ut mina vänner!!!

IMG_0327

Sötaste A med oss i parken. Spana in snyggaste väskan, den lär du se mer av .-))

IMG_0334

IMG_0318 Pernilla, Rickard och jag. Sommar igen! Fina Rickard :-))

 

Åh så va man ambassadör då :-)

Åh så fick jag bli ambassadör för Asics, med mitt lilla tränings-trix :-)))

Att gå ut lagom och sedan öka träningsmängden för att sedan gå tillbaka till vecka ett. Och stegra sin träning. Men med måtta :-)) Bara att anpassa till sin nivå. Det är vad jag pratar om i en liten träningsfilm som finns på jogg.se

asics ambassadör

Så här skrev Asics i sin press-release.

ambassadör på jogg.se

Åh här ligger det på mitt favvo-ställe jogg.se 🙂

 

asics – Small

Intervjuad av Allas Veckotidning

Veckotidningen Allas hälsade på i studion i form av sötaste journalisten Marianne!! Vi pratade boken så klart. Men också om skillnaden på yta och ytlighet. Och hur fåfäng får man lov att vara, när man är allvarligt sjuk?  Får man bry sig om yta, trots att man förfaller. Vem bestämmer vad som är vackert. Som en vän sa till mig när jag gick på cellgifter. Bättre lite ärr på huden är ärr i själen. Men hur gör man när det är ärr, lite överallt? Jag hade i allafall super trevligt. Och skönaste Marianne skall också intervjua min psykolog Maria. Det gillar jag :-)) Det kommer att bli en grym artikel. Det känner jag redan nu!

Katarina is in da house- again

När två förvirrade (av cellgifter, som vägrar släppa greppet om synapserna i hjärnan) själar strålar samman, kan det antingen bli kaos. Eller så kan det bli kaos, som fylls med massor av idéer, galna uppslag och fantastiska konversationer :-)))

Lite så blev mitt andra möte med fantastiska Katarina Hultling. Som bjöd in mig till sin föreläsning på Lorensbergsteatern som sedan blev Lisebergsteatern och både tid och dag ändrades :-)) (internt cemo-skämt) Men det sköna med det är, att jag känner mig hemma. För att leva i efterdyningarna ev cellgifter är inte lätt. Och det är få som förstår. Men Katarina förstår. Fan vad jag gillar henne :-)))

Så jag fick finaste kramen av Mark, lyssnade på oerhört begåvade Anna-Lena Brundin, som sjöng en egen tolkning av Dolly Partons ”Joline”. (Vågar man erkänna att man gillar den låten?) Kjell Enhager var där och grymmaste Marika Carlsson.

Vilka föreläsare !! Och så Katarina som pratade om sin cancer-resa. Det var med skräckblandad förtjusning som jag lyssnade. Så nära mig själv, (lite hemskt) men så befriande att hon stod där och pratade om öppenhet. Om hur viktigt det är, och hur vi kan hjälpa varandra genom att prata. Och hur vi kan hjälpa oss själva genom att också prata, med oss själva. Respekt till denna modiga kvinna!!!

En lärorik dag, med massor av garv och snurriga tankar och fina människor. Avslutades med intressant fotografering i studion och varm sol på bleka ben, med Casey i Vasaparken. Life is good!!!

puss o kram

kata_0363

Sötaste Mark hittade vi, när vi förvirrat letade efter utgången från Liseberg 🙂

kata_0352

Katarina och Marika i vimlet. Och sötaste Marika har ju min favorit frilla. Det var ju så jag skulle bli i håret hade jag tänkt, om Karma hade jobbat med mig :-)))) Snacka om vad Americk hade blivit förvånad!!

kata_0361

Cool cat alltså. Vilken föreläsare han är. Och vilka geniala idéer och galna vinklingar. Ari Riabacke for president :-))

kata_0355

En grym idrotts-stjärna. och visste ni att hon stått 12 minuter och 59 sekunder i jägaren. När Mästarnas mästare avgjordes? Fattar ni vilken styrka? Både benen och det mentala!! Respekt!!!

katarina_0367

Lite så här jobbar vi :-)) Katarina hann i alla fall tid till sitt plan!

kata_0364 IMG_0366

 

Ännu en..

Åh så har ännu en kvinna kämpat, fightat och lidit. I onödan. För att vården inte tog tag i henne i tid. Jag pratar om Lina. En helt vanlig trebarns mamma. Vanlig och vanlig. Hon var något utöver det vanliga. Med en skärpa och ett intellekt som få av oss besitter, tog hon strid. Och sa till politikerna, du beklagar och jag  dör. Och hon fick tyvärr rätt. Så djävla orättvist. Åh så sorgligt.

Jag träffade aldrig Lina personligen. Men jag läste så klart hennes krönikor i GT och inlägg i Himlen är överskattat och jag köpte några armband ifrån henne. Och jag gillade hennes respektlöshet. Särskilt mot de stora välgörenhets-organisationerna. Som tagit patent på både det ena och andra. Om hur hon som liten plutt, i det sammanhanget gjorde skillnad, genom att samla in pengar och pärla egna armband, skänka direkt till andra som var sjuka i cancer. Att ge andra en ”guld-kant på tillvaron”. En sann Robin Hood-hjältinna har lämnat oss alldeles för tidigt. RIP Lina Baldenäs.

Så gör det du kan. Genom att rösta. Använd den makt du har, för att skapa ett samhälle, med en sjukvård, som räcker till för alla.

Göteborgs Varvet 2014

Det märkliga med att springa lopp. Oavsett distans. Är att jag efteråt inte minns, hur det var. På riktigt.                                                                                       Så klart jag minns att det var segt. Nästan hela vägen. Att det började redan i Slottskogen. När alla blommor och träd och buskar doftade så himla mycket. Att lungorna krympte. Och visst minns jag att värmen kramade mig för hårt  och att vindpustarna på Älvsborgsbron, visserligen var svala, men kom lite från fel håll. Att jag på Hisings-sidan blev omsprungen av värsta löpartjejen (som jag inte kunde placera just då 🙂 Men som jag tydligen slog med över 7 minuter 🙂 Och att jag där, stängde av, och tänkte, att nu plöjer jag bara. Det betyder att jag går in i mig själv och bara kör. Att jag inte känner efter. För jag är ju som sagt kass i räkning, så det man inte har i huvudet får man ha i benen. Men det var svårt att plöja, för det var publik nästan hela vägen. Och man vill ju ändå vara lite trevlig och tacka för applåder, le mot glad publik och göra low-five med kidsen. Och sedan kom Götaälvbron, lite stairway-to-heaven- känsla. Jag tror att någon har böjt till den sedan sist. För jag minns inte att den var så brant….

Och visst minns jag Avenyn, som är så lång. Och Götaplatsen med konstiga svampar (varför kan man inte få en vatten flaska i stället?) som för mig bara betyder, nu blir det nedför. På Vasagatan stod sötaste grannen Anneli och Clara. Det är sååå skönt när någon skriker ens namn. Och sedan stod G-B med sin Mikael som skrek C E C I L I A med militärisk stämma från balkongen på Odd Fellow. Och då får man ju lite fart :-)) För man vill ju visa sig duktig. Och sedan var det Övre Husargatan. Där orken tröt. Och nattens bravader gjorde sig ordentligt påminda. Så när jag skulle upp på bron över till slottskogen, gick jag upp. Snabbt förvisso. Men jag gick. Och det var så tungt. Men sedan drog jag. För benen var starka, men energin borta. Så jag trodde, att trots sprutande in i mål, att jag skulle komma in på 1:59:49 men det blev lite snopna 2:00:35. Men jag är inte besviken som jag var ett annat år, bara snopen 🙂

Så trots att det var 2 timmar och 35 sekunder plåga, så minns jag inte det idag. Jag känner alltid efter ett lopp att; -Fan att det inte är ett lopp i morgon, för nu, nu vet jag precis hur jag skulle sprungit. Och jag skulle tagit i lite till. Så när jag nu ser tillbaka. Undrar min hjärta stilla; -Varför tog du inte i lite mer Cecilia?!?!?! :-))) Så jag hamnar tack och lov aldrig i den där löpar-tröttheten som många beskriver. Jag blir bara taggad, att träna mer.

Men Jörgen och Lix var så klart där (Jörgen sprang i en senare startgrupp, som vinden :-)) Och mina nya vänner Sanna och Andreas från Örebro var också där. (vi träffades av en tillfällighet på spårvagnen till loppet förra året och har hållit kontakten sedan dess, och de har anmält sig till loppet i september :-))) yipppiiieeee!! Och min löpar-kompis Johan gjorde grymmaste insatsen och sprang in på 2 tim och 8 minuter. Grattis.

Och så klart tänkte jag, när astman tryckte ihop lungorna på mig. På alla de som inte kan springa. Och på alla de som kan springa men inte gör det. På hur orättvist det är. Och hur lycklig jag är som kan och som vill. Och då blev det genast lättare att springa. Och så klart tänkte jag lite på Ellie och Casey som väntade på mig, med rosé-vins-pick-nick i mål. :-))

warrior

Alla säger att Göteborgs Varvet är så trevligt. Startgrupp 5 bestod i Så fall av den tråkiga %-en. Sååå tråkiga. Jag kan inte räkna hur många höjda ögonbryn jag såg. Hur många misstänksamma blickar och tråkigast av allt. Ni vet den där blicken som sakta scannar av dig från topp till tå. Och sedan gör ett förvånat intryck. Som man tydligt skall se. För man klär inte ut sid ostraffat, bland alla dessa prettto-gubbar. Som har köpt dyra kompressions strumpor. Likadana byxor och en tröja som andas av sig själv. Dyra klockor och ja, ni vet.. pretto. För jag stör nog deras fina bild. Jag hade strumpbyxor från Buttricks, för små strumpor och ett chip-som skavde fram lite blod på benet. Pannband och alla min armband från cancer organisationer jag stödjer. Pannband gjord av en annan, numer, sönderklippt srtumpbyxa och så lite passande make-up OCH, lösögonfransar :-)) och lite lip-gloss :-)) Nä, sådant gör man inte ostraffat i startgrupp 5.

 

IMG_0271

Enligt min klocka måste jag sprungit under 2 timmar… Det räknas ju inte, men för mig gör det faktiskt det .-)))

IMG_0272

Snuper snygg medalj. Även om jag gillade den kvadratiska!

bild

Så här såg det ut på yoga mattan idag. Inte så snyggt, men väldigt skönt att få lufta fötterna och vända blodet i kroppen.