5 januari, 2015

Ibland har man inte modet, eller kraften.
Och så undrar man lite förvånat, hur andra ”bara” kan.
Men jag har hittat ett knep, som jag har alltid använt mig av på gymet. Men eftersom det är min egna lilla ”uppfinning” har jag inte riktigt tänkt att det är så där bra, så att det skulle hjälpa andra.
Jag har nog bara känt mig lite pinsam och rädd för att uppfattas som någon som glor på sig själv i spegeln. Ni vet jante-lagen och allt det där.

Men när jag hör det från många andra håll, från coacher och tränare och så inser jag att det ligger faktiskt kraft in den lilla lilla manöver;

Att möta sin blick i spegeln!

En god vän gör det varje gång han skall göra en dragning och inte känner energi. Jag brukar som sagt göra det på gymmet. Möta min blick och titta mig själv i ögenonen och tänka P O W E R.
För lika väl som man kan ”lura” hjärnan att dissa sig själv. Så kan du också locka hjärnan åt andra hållet. Att tänka bra grejer. Så att vi gillar oss själva!!!!

Prova att stå framför en spegel, se dig själv i ögonen. Känn in din kraft och stå rakryggat. Möt din blick och känn din styrka. Gör det varje dag, varje gång du tvivlar på dig själv.

P.S.
Ibland brukar jag låtsas att jag är Laura Craft eller Rocky Balboa eller Paolo Robert, jag vet att att det är gränsen till super knasigt och super nördigt, och lite tänktigt, men det funkar, varje gång :-)))

3 januari, 2015

Är det positiva tankar om kärlek och fred på jorden.
Om att göra den här dagen till en bra dag.
Vaknar du med ett smajl?

Eller vaknar du med en klump i magen?

Jag tror det där första ögonblicket innan man är riktigt vaken, är det mest sanna ögonblicket på hela dagen.
För då har du inte hunnit sätta upp några regler, murar eller sortera tankarna till hur det ”borde vara”. Du bara är.

Jag tror att om du somnar med en skön känsla och en fin tanke, så vaknar du på en lite bättre plats. Skall vi göra ett försök?
Att bara tänka bra och goda tankar om oss själv och om andra idag?

Kanske är jag en naiv jävel, men jag vaknar alltid glad och förväntansfull. Tills dagen bevisar motsatsen så är varje dag jag vaknar en toppen dag. För det betyder ju att jag lever!!!! Och det är inte så dumt :-))) Det är inte svårare än så!

#höjblicken360

15 december, 2014

Den första januari sjösätter vi projektet #höjblicken360

Att äntligen ha ett namn, på tanken som vuxit i mitt huvud, sedan den där dagen då jag tappade fotfästet för ett ögonblick.
När jag var cancerfri och livet lekte. Trodde jag. Men hela cancerresan slog mig i bakhuvudet och jag snubblade.
Jag gick kanske inte gick inte i en vägg, men en liten mur, som fick mig på fall. För det gjorde både ont och var skrämmande.

Och jag skulle så gärna vilja hjälpa andra att inte hamna där, eller i alla fall inte slå sig så hårt.
Så meningen med projektet är att inspirera, hjälpa och bidra till att skapa livskvalité hos någon som haft cancer. Både för män och kvinnor.

Mer information om hur du kan söka bidrag eller få hjälp kommer närmare jul.

Vill du vara med och bygga den här plattformen så kommer jag gärna ut och berättar mer .
Kanske kan ditt företag bidra på något sätt, genom att hjälpa oss med produkter / tjänster.
Köpa boken eller armband. Och kanske köpa många, för att ge bort eller sälja vidare. Anlita mig som föreläsare.
Vi kommer att hålla till på Instagram under fightcancerandrun och #höjblicken360 och här på bloggen så klart, där du gärna får synas med oss 🙂

# för att du skall hitta hit (och för att det låte lite coolt; hashtag liksom :-)) Högblicken för att du skall H Ö J A B L I CK E N och känna livet i dig, för att se vad du faktiskt har. Inte det du kanske förlorat. 360 står för 360 grader. Att man kanske måste göra en helomvändning för att ta sig vidare. Och 360 symboliserar också ett år. Så lång tid tar det för oss att skapa en ny vana. Välkomna mina vänner!!!!!

17 augusti, 2014

Vilken helg!!
Både Ellie och Casey var hemma nästan hela tiden. Sååååå mysigt!!
I fredags skulle jag ju cyklat mitt livs första triatlon (super-mini-triatlon :-)) men alla mina lagkompisar fick förhinder. Så jag och Christine åkte till världens cooolaste gym.
Hard core gym med skivstänger, hantlar och gummi-golv. That it liksom.
Och vi hoppade typ kråka, gick krabbgång och hoppade som en blandning mellan en kråka och en krabba. Gjorde vanliga marklyft och en rumänsk variant. Myyyy gåååd så kul jobbigt.
Det värkte stort i benen efteråt 🙂

Och så fick jag göra huvud stående!!!
Det fick lite så där, men jag stod på huvudet. Inte själv för det vågade jag inte. Därför finns det inget bildbevis, för ingen kunde ju fota mig när stackars Christine fick hålla hårt i mig, för att jag inte skulle tappa balansen och fega ur.

Och jag är en feg rackare när det kommer till vissa saker. Som höjd, som vatten och att vara upp och ned på.
Så därför är ett nytt mål; handstående (mot en vägg, varför överdriva :-)))

Och jag vet att det inte kommer att bli lätt. Men jag vet att det inte är omöjligt.

Mitt projekt #vägentillbaka är inte bara vägen tillbaka till ett vanligt liv. Där jag var innan jag blev sjuk. Det är också vägen till ett friare liv. Utan så många rädslor. Och jag tänker att om jag har en kropp som inte fegar, så fegar kanske inte mitt huvud lika mycket.
Men det häger ju ihop åt andra hållet också. För att stå på händer är egentligen inte så fysiskt svårt (säger alla som kan) för det handlar inte så mycket om teknik, det handlar mer om att våga.

Och vem vill vara en fegis? :-)))
Skämt och sido. Jag känner mig så mycket räddare nu idag, än jag gjorde i mitt förra liv. Så om jag skall låta alla de rädslorna påverka mig, så inser jag att min värld snabbt kommer att krympa.
Så det är därför jag måste tänja på min komfortabla zon.
Detta är ett sätt för mig. Nu kör vi mina vänner. Lova att ni gör en sak utanför er egna KZ den här veckan. Om det så är att våga ringa ett samtal, bestämma sig för något, sätta ett mål, prova en ny stil, väga säga nej eller kanske våga säga ja?
Ja, till oss själva :-)))

Åh här står jag!!! Jag är så STOLT att jag vågar. Och prova, det är inte ens otäckt. För man har liksom kontakt hela tiden och detta är en väldigt, väldigt bra början på handstående. Och det ser mycket coolare och svårare ut än det är. Så prova snälla, det är super enkelt!! Man måste bara bestämma sig!!

Så här nöjd blev jag efteråt. Även om det ser ut som jag bär en brun peruk så gillar jag mina ögon här. Ni vet som när det känns som att allt är möjligt. och gååd dämn, det är det ju också. Låt oss sluta begränsa oss själva :-)) I vad det än gäller!!!

Och jag skall jag snart kunna stå på händer och jag skall föreläsa i Linköping den 23 september och jag skall dejta som bara den.
Vänta bara lite, jag bidar min tid. Och tränar. För träna måste man, för att vänja kropp och knopp.

7 juni, 2014

Nu är jag på gång #vägentillbaka för jag har träffat Titti!! Och jag säger till er, hitta er Titti! Någon som förstår vad ni behöver hjälp med. Jag pratar PT :-)) Och jag har letat minsann. Men ingen har fattat att trots att jag springer så mycket så är jag helt fel ute. För jag är svag inuti.

Och det fattade Titti. För hon har gjort en egen ”vägen tillbaka” också. Och hon tränade sig tillbaka. Repsekt. Så hon förstod mig precis. Jag blev så glad att jag nästan grät :-))

För även om jag inte är PT eller kan speciellt mycket om anatomi, så har jag känt. Att jag måste börja på en väldigt låg nivå, innan jag bygger på mer muskler för utseende och arm/ben styrkas skull! Och Titti säger det klockrent. Att om jag inte tränar upp mina svaga muskler först, kommer de muskler som är starkast överkompensera för de svaga och på så sätt bli starkare, medan de som är svaga bara blir svagare. Huvudet på spiken!!!!!!

Så jag är så glad att jag väntade med att köra igång på gymet. För nu börjar vi inifrån och ut. Och det skall gå i rätt takt och inte för snabbt. Titti lovad mig att fram emot hösten kommer jag att kunna göra armpress (hävningar) från tårna!!!!! Det har aldrig jag gjort i hela mitt liv! Men när jag blir stark i mage och rygg (core) så kommer jag att kunna det. För då kopplas alla muskler in på rätt sätt.

Så nu har jag köpt en pilates boll! Och vi är inte bästa vänner än, men snart så :-))) (den är väldigt rund och väldigt oförutsägbar)

Så när jag nu drog på mig löparskorna igår eftermiddag, kände jag för första gången på 1,5 år, känslan av att använda magmusklerna i löpningen. Och då får man en känsla av att man ”springer utan ben”. För magen gör nästan hela jobbet och då känna inte löpstegen så tunga! Jag fick samma effekt för 4-5 år sedan, då jag började med yoga. Som också stärker core-musklerna.

Så nu har jag fått ett schema som jag skall träna efter, tills jag träffar Titti igen om ca 4 veckor. 2 ggr. på gymet  och en gång hemma/varje veckan!! Jag älskar träningsvärk!!!!!!

Så här såg löpturen ut igår!!! Från min lägenhet raka vägen upp mitt Gullheden och sedan tillbaka. Hög puls hela tiden. Men jag gjorde det :-)))

Detta var Skatås 5:an i lördags. Den är ju väääääldigt kuperad. Så det var hög puls här med. Men här sprang jag med benen. Magen var inte helt med i matchen, för en vecka sedan.