17 augusti, 2014
Vilken helg!!
Både Ellie och Casey var hemma nästan hela tiden. Sååååå mysigt!!
I fredags skulle jag ju cyklat mitt livs första triatlon (super-mini-triatlon :-)) men alla mina lagkompisar fick förhinder. Så jag och Christine åkte till världens cooolaste gym.
Hard core gym med skivstänger, hantlar och gummi-golv. That it liksom.
Och vi hoppade typ kråka, gick krabbgång och hoppade som en blandning mellan en kråka och en krabba. Gjorde vanliga marklyft och en rumänsk variant. Myyyy gåååd så kul jobbigt.
Det värkte stort i benen efteråt 🙂
Och så fick jag göra huvud stående!!!
Det fick lite så där, men jag stod på huvudet. Inte själv för det vågade jag inte. Därför finns det inget bildbevis, för ingen kunde ju fota mig när stackars Christine fick hålla hårt i mig, för att jag inte skulle tappa balansen och fega ur.
Och jag är en feg rackare när det kommer till vissa saker. Som höjd, som vatten och att vara upp och ned på.
Så därför är ett nytt mål; handstående (mot en vägg, varför överdriva :-)))
Och jag vet att det inte kommer att bli lätt. Men jag vet att det inte är omöjligt.
Mitt projekt #vägentillbaka är inte bara vägen tillbaka till ett vanligt liv. Där jag var innan jag blev sjuk. Det är också vägen till ett friare liv. Utan så många rädslor. Och jag tänker att om jag har en kropp som inte fegar, så fegar kanske inte mitt huvud lika mycket.
Men det häger ju ihop åt andra hållet också. För att stå på händer är egentligen inte så fysiskt svårt (säger alla som kan) för det handlar inte så mycket om teknik, det handlar mer om att våga.
Och vem vill vara en fegis? :-)))
Skämt och sido. Jag känner mig så mycket räddare nu idag, än jag gjorde i mitt förra liv. Så om jag skall låta alla de rädslorna påverka mig, så inser jag att min värld snabbt kommer att krympa.
Så det är därför jag måste tänja på min komfortabla zon.
Detta är ett sätt för mig. Nu kör vi mina vänner. Lova att ni gör en sak utanför er egna KZ den här veckan. Om det så är att våga ringa ett samtal, bestämma sig för något, sätta ett mål, prova en ny stil, väga säga nej eller kanske våga säga ja?
Ja, till oss själva :-)))

Åh här står jag!!! Jag är så STOLT att jag vågar. Och prova, det är inte ens otäckt. För man har liksom kontakt hela tiden och detta är en väldigt, väldigt bra början på handstående. Och det ser mycket coolare och svårare ut än det är. Så prova snälla, det är super enkelt!! Man måste bara bestämma sig!!

Så här nöjd blev jag efteråt. Även om det ser ut som jag bär en brun peruk så gillar jag mina ögon här. Ni vet som när det känns som att allt är möjligt. och gååd dämn, det är det ju också. Låt oss sluta begränsa oss själva :-)) I vad det än gäller!!!
Och jag skall jag snart kunna stå på händer och jag skall föreläsa i Linköping den 23 september och jag skall dejta som bara den.
Vänta bara lite, jag bidar min tid. Och tränar. För träna måste man, för att vänja kropp och knopp.