Träning

Se dig själv i ögonen!

Ibland har man inte modet, eller kraften.
Och så undrar man lite förvånat, hur andra ”bara” kan.
Men jag har hittat ett knep, som jag har alltid använt mig av på gymet. Men eftersom det är min egna lilla ”uppfinning” har jag inte riktigt tänkt att det är så där bra, så att det skulle hjälpa andra.
Jag har nog bara känt mig lite pinsam och rädd för att uppfattas som någon som glor på sig själv i spegeln. Ni vet jante-lagen och allt det där.

Men när jag hör det från många andra håll, från coacher och tränare och så inser jag att det ligger faktiskt kraft in den lilla lilla manöver;

Att möta sin blick i spegeln!

En god vän gör det varje gång han skall göra en dragning och inte känner energi. Jag brukar som sagt göra det på gymmet. Möta min blick och titta mig själv i ögenonen och tänka P O W E R.
För lika väl som man kan ”lura” hjärnan att dissa sig själv. Så kan du också locka hjärnan åt andra hållet. Att tänka bra grejer. Så att vi gillar oss själva!!!!

Prova att stå framför en spegel, se dig själv i ögonen. Känn in din kraft och stå rakryggat. Möt din blick och känn din styrka. Gör det varje dag, varje gång du tvivlar på dig själv.

P.S.
Ibland brukar jag låtsas att jag är Laura Craft eller Rocky Balboa eller Paolo Robert, jag vet att att det är gränsen till super knasigt och super nördigt, och lite tänktigt, men det funkar, varje gång :-)))

rocky _2307

Vad är din första tanke när du vaknar?

Är det positiva tankar om kärlek och fred på jorden.
Om att göra den här dagen till en bra dag.
Vaknar du med ett smajl?

Eller vaknar du med en klump i magen?

Jag tror det där första ögonblicket innan man är riktigt vaken, är det mest sanna ögonblicket på hela dagen.
För då har du inte hunnit sätta upp några regler, murar eller sortera tankarna till hur det ”borde vara”. Du bara är.

Jag tror att om du somnar med en skön känsla och en fin tanke, så vaknar du på en lite bättre plats. Skall vi göra ett försök?
Att bara tänka bra och goda tankar om oss själv och om andra idag?

Kanske är jag en naiv jävel, men jag vaknar alltid glad och förväntansfull. Tills dagen bevisar motsatsen så är varje dag jag vaknar en toppen dag. För det betyder ju att jag lever!!!! Och det är inte så dumt :-))) Det är inte svårare än så!

#höjblicken360

andas_2272

Jag säger bara #höjblicken360

Den första januari sjösätter vi projektet #höjblicken360

Att äntligen ha ett namn, på tanken som vuxit i mitt huvud, sedan den där dagen då jag tappade fotfästet för ett ögonblick.
När jag var cancerfri och livet lekte. Trodde jag. Men hela cancerresan slog mig i bakhuvudet och jag snubblade.
Jag gick kanske inte gick inte i en vägg, men en liten mur, som fick mig på fall. För det gjorde både ont och var skrämmande.

Och jag skulle så gärna vilja hjälpa andra att inte hamna där, eller i alla fall inte slå sig så hårt.
Så meningen med projektet är att inspirera, hjälpa och bidra till att skapa livskvalité hos någon som haft cancer. Både för män och kvinnor.

Mer information om hur du kan söka bidrag eller få hjälp kommer närmare jul.

Vill du vara med och bygga den här plattformen så kommer jag gärna ut och berättar mer .
Kanske kan ditt företag bidra på något sätt, genom att hjälpa oss med produkter / tjänster.
Köpa boken eller armband. Och kanske köpa många, för att ge bort eller sälja vidare. Anlita mig som föreläsare.
Vi kommer att hålla till på Instagram under fightcancerandrun och #höjblicken360 och här på bloggen så klart, där du gärna får synas med oss 🙂

360-logo-korr

# för att du skall hitta hit (och för att det låte lite coolt; hashtag liksom :-)) Högblicken för att du skall H Ö J A B L I CK E N och känna livet i dig, för att se vad du faktiskt har. Inte det du kanske förlorat. 360 står för 360 grader. Att man kanske måste göra en helomvändning för att ta sig vidare. Och 360 symboliserar också ett år. Så lång tid tar det för oss att skapa en ny vana. Välkomna mina vänner!!!!!

Att våga lite mer än vanligt!

Vilken helg!!
Både Ellie och Casey var hemma nästan hela tiden. Sååååå mysigt!!
I fredags skulle jag ju cyklat mitt livs första triatlon (super-mini-triatlon :-)) men alla mina lagkompisar fick förhinder. Så jag och Christine åkte till världens cooolaste gym.
Hard core gym med skivstänger, hantlar och gummi-golv. That it liksom.
Och vi hoppade typ kråka, gick krabbgång och hoppade som en blandning mellan en kråka och en krabba. Gjorde vanliga marklyft och en rumänsk variant. Myyyy gåååd så kul jobbigt.
Det värkte stort i benen efteråt 🙂

Och så fick jag göra huvud stående!!!
Det fick lite så där, men jag stod på huvudet. Inte själv för det vågade jag inte. Därför finns det inget bildbevis, för ingen kunde ju fota mig när stackars Christine fick hålla hårt i mig, för att jag inte skulle tappa balansen och fega ur.

Och jag är en feg rackare när det kommer till vissa saker. Som höjd, som vatten och att vara upp och ned på.
Så därför är ett nytt mål; handstående (mot en vägg, varför överdriva :-)))

Och jag vet att det inte kommer att bli lätt. Men jag vet att det inte är omöjligt.

Mitt projekt #vägentillbaka är inte bara vägen tillbaka till ett vanligt liv. Där jag var innan jag blev sjuk. Det är också vägen till ett friare liv. Utan så många rädslor. Och jag tänker att om jag har en kropp som inte fegar, så fegar kanske inte mitt huvud lika mycket.
Men det häger ju ihop åt andra hållet också. För att stå på händer är egentligen inte så fysiskt svårt (säger alla som kan) för det handlar inte så mycket om teknik, det handlar mer om att våga.

Och vem vill vara en fegis? :-)))
Skämt och sido. Jag känner mig så mycket räddare nu idag, än jag gjorde i mitt förra liv. Så om jag skall låta alla de rädslorna påverka mig, så inser jag att min värld snabbt kommer att krympa.
Så det är därför jag måste tänja på min komfortabla zon.
Detta är ett sätt för mig. Nu kör vi mina vänner. Lova att ni gör en sak utanför er egna KZ den här veckan. Om det så är att våga ringa ett samtal, bestämma sig för något, sätta ett mål, prova en ny stil, väga säga nej eller kanske våga säga ja?
Ja, till oss själva :-)))

 

vägg_1507

Åh här står jag!!! Jag är så STOLT att jag vågar. Och prova, det är inte ens otäckt. För man har liksom kontakt hela tiden och detta är en väldigt, väldigt bra början på handstående. Och det ser mycket coolare och svårare ut än det är. Så prova snälla, det är super enkelt!! Man måste bara bestämma sig!!

vägg_1508

Så här nöjd blev jag efteråt. Även om det ser ut som jag bär en brun peruk så gillar jag mina ögon här. Ni vet som när det känns som att allt är möjligt. och gååd dämn, det är det ju också. Låt oss sluta begränsa oss själva :-)) I vad det än gäller!!!

Och jag skall jag snart kunna stå på händer och jag skall föreläsa i Linköping den 23 september och jag skall dejta som bara den.
Vänta bara lite, jag bidar min tid. Och tränar. För träna måste man, för att vänja kropp och knopp.

Ett mål på vägen

Det var ju det där med att vara i nuet.
Och jag är i N U E T, jag lovar. Jag gör i allafall mitt bästa.
Och när man är i nuet så tycker jag att det känns bra om man har mål. Ni vet som Christer Olsson pratade om, att man måste vara i rörelse. För att stå still var inget alternativ.
Så att vara i nu, nuet men ändå se framåt är min filosofi.
Med cancer hängande i hasorna var man tvungen att göra tydliga mål. Och så är det varje gång man har något jobbigt. Men när livet börjar återgå till det normala.
Men ändå är det långt ifrån som vanligt. Då är det lätt att bli lite slapp. Och tänka att det inte är någon ide, att kämpa framåt. Att man får acceptera och bara hänga på.
Men det är det precis vad det är, mycket stor ide att lyfta blicken och titta framåt.
Även om framstegen inte blir lika stora, lika snabbt eller lika synliga, lika snabbt, så är det viktigt.

Så vägen tillbaka är ju fylld av utmaningar. Både psykiska och fysiska.
De fysiska är svårast att genomföra, men enkla att se och mäta.
Och ni som läser bloggen vet ju att jag är lite nördig. Och och nu har jag verkligen tagit fram ett mål.

Och det är att kunna göra brygga på en pilatesboll. Garva inte ihjäl er nu när ni tittar på min bild.
Eller föresten, garva :-))) För det gör jag.
Men jag tänker också att om jag aldrig vågar, så kommer jag ju aldrig kunna göra den där grejen. Att göra bryggan på en boll som sedan kommer att bli huvudstående. Jag är väldigt långt därifrån nu, kan jag säga.
Så då får jag bjuda på lite tönteri :-)))

elain

Hon börjar med att sätta sig, på huk. Med ryggen mot bollen, sedan glider/snurrar hon sig in i denna position. Sedan lyfter hon benen (kolla nästa bild)

elaine 2

Sedan, med hela sin tyngd på bollen ”slänger” hon bak benen och nuddar tårna i golvet. Ser huuuuur enkelt ut som helst. Men kolla min bild.,…. Jag kan ju skylla på att min boll är lite för stor men jag tror inte att det är hela anledningen :-))

yoga_1285

Och här ligger jag som en upp och nedvänd sköldpadda :-))) Inte det minsta stilfullt eller yogigt. Men sanna mina ord, det kommer att ta lite tid. Men jag skall till slut kunna göra som Elaine gör. Om det så tar ett år, så får det ta ett år. För när jag lyckas med denna rörelse, så innebär det att jag är ganska nära ett huvudstående. Och det är min dröm. Men jag är för feg för att göra det som jag gjorde på yogan i Saint Tropez förra året, själv…

På väg tillbaka :-))

Att ta sig tillbaka från en sväng i Cancerbranschen tar tid.
Fan va det tar tid.
Och för mig är min kropp en stor del. Som varje dag påminner mig om att livet är annorlunda.
Men kanske är det inte kroppen som är ”problemet” det är nog insidan. Men om jag undertiden som insidan hittar tillbaka, lägger tid på kroppen. För det finns ju ingen anledning till att låta utsidan lata sig :-)))

Åh känner man sig stark så blir man faktiskt lite starkare. Och skönare och modigare. Kvinnligare och gladare.
Och att allt det där sitter ihop, det tjatar jag ju om hela tiden. Så för att hålla demoner, spöken och andra saker som jag inte kan värja mig emot, är träningen da shit, liksom.

Och träningen med Titti är fan världs klass!!!
Vilken människa. Tre gånger har jag tränat för henne. Och efter varje gång så kommer det ett brev på posten med alla övningar som jag skall sysselsätta mig med de närmsta veckorna. (åh massor av fina hejar rop!!)
Och det känns bra. Riktigt bra. Även om det går så långsamt, så långsamt.
Eller vad trodde jag?
Att jag skulle bli värsta muskel knutten på en månad?
Jag tror inte förrän nu, att jag insett i hur dålig skick jag var. Och hur stort ingreppet operationen var i min kropp och att cellgifterna förstört så många saker. Så jag borde nog vara lite snällare mot mig själv. Det borde vi alla.
Men inte mesiga :-)) Bara snälla. Och bestämda. För kroppen vill ju hellre lata sig, än att träna sig.

Så nu är det förhoppningsvis tre gånger i veckan på gymmet som räknas. För Titti har en plan. Och vi skyndar långsamt. För om vi gör fel så kopplar ju kroppen bara in de muskler som redan är starka. Och då blir de svaga musklerna bara svagare och svagare. Så vi börjar med musklerna längst in och jobbar oss ut åt. Ha en fin lördag allesamman!!!

IMG_1163

Det här kanske ser värsta lätt ut. Men jag lovar. Det är det inte. För att komma åt övre delen av magen är denna perfekt. Samtidigt som kroppen kopplar in hela core/mag området för att inte trilla av bollen. Den är väldigt, väldigt rund.

IMG_1199

Titti skrev ju att jag var stark som en björn. Jag känner mig som en vild björn i den här frillan. Stor och vild och otämjd. HAhahah :-))) När jag går på stan och ser andras frisyrer, så är vi (även jag innan) väldigt, väldigt stajlade. Jag känner mig lite som en bush-människa. Väldigt alternativ :-))) Men fan va gott det är med hår!

IMG_1168

Det är verkligen ingen storslagen syn för gudarna, när jag gör utfall. Men snart så är den slappa magmuskulaturen och den platta rumpan ett minne blott. I´m getting there…. P.s. Den här ser värsta lätt ut också. Men när man har ett öga på sig från Titti, då fuskar man inte. Och gör man den strikt så är den faktiskt tung. 50 meter är det som gäller de närmsta fyra veckorna.

 

 

Jag springer utan ben!

Nu är jag på gång #vägentillbaka för jag har träffat Titti!! Och jag säger till er, hitta er Titti! Någon som förstår vad ni behöver hjälp med. Jag pratar PT :-)) Och jag har letat minsann. Men ingen har fattat att trots att jag springer så mycket så är jag helt fel ute. För jag är svag inuti.

Och det fattade Titti. För hon har gjort en egen ”vägen tillbaka” också. Och hon tränade sig tillbaka. Repsekt. Så hon förstod mig precis. Jag blev så glad att jag nästan grät :-))

För även om jag inte är PT eller kan speciellt mycket om anatomi, så har jag känt. Att jag måste börja på en väldigt låg nivå, innan jag bygger på mer muskler för utseende och arm/ben styrkas skull! Och Titti säger det klockrent. Att om jag inte tränar upp mina svaga muskler först, kommer de muskler som är starkast överkompensera för de svaga och på så sätt bli starkare, medan de som är svaga bara blir svagare. Huvudet på spiken!!!!!!

Så jag är så glad att jag väntade med att köra igång på gymet. För nu börjar vi inifrån och ut. Och det skall gå i rätt takt och inte för snabbt. Titti lovad mig att fram emot hösten kommer jag att kunna göra armpress (hävningar) från tårna!!!!! Det har aldrig jag gjort i hela mitt liv! Men när jag blir stark i mage och rygg (core) så kommer jag att kunna det. För då kopplas alla muskler in på rätt sätt.

Så nu har jag köpt en pilates boll! Och vi är inte bästa vänner än, men snart så :-))) (den är väldigt rund och väldigt oförutsägbar)

Så när jag nu drog på mig löparskorna igår eftermiddag, kände jag för första gången på 1,5 år, känslan av att använda magmusklerna i löpningen. Och då får man en känsla av att man ”springer utan ben”. För magen gör nästan hela jobbet och då känna inte löpstegen så tunga! Jag fick samma effekt för 4-5 år sedan, då jag började med yoga. Som också stärker core-musklerna.

Så nu har jag fått ett schema som jag skall träna efter, tills jag träffar Titti igen om ca 4 veckor. 2 ggr. på gymet  och en gång hemma/varje veckan!! Jag älskar träningsvärk!!!!!!

klocka III

Så här såg löpturen ut igår!!! Från min lägenhet raka vägen upp mitt Gullheden och sedan tillbaka. Hög puls hela tiden. Men jag gjorde det :-)))

klocka 2

Detta var Skatås 5:an i lördags. Den är ju väääääldigt kuperad. Så det var hög puls här med. Men här sprang jag med benen. Magen var inte helt med i matchen, för en vecka sedan.

 

Vägen tillbaka !

Jag hävdar ju att forskning och löpning räddade mitt liv och min kropp. Och det håller jag envist fast vid. Men det finns olika vägar att gå. Vägen tillbaka handlar om hur du på bästa sätt skall ta dig tillbaka. Och göra det på rätt sätt.

Mitt första sätt var, all-in, 100% på allt. Och det är nog bra, ibland. För då håller man sig upptagen och man skingrar tankarna. Men det är kanske inte det bästa sättet att komma tillbaka på. För kroppen orkar sååååå mycket mer än man tror. Men en cellgifts-trött kropp skall man också vara rädd om 🙂

Så därför är detta vägen tillbaka. Och jag lovar att berätta hur man kan göra. Just nu håller jag på att leta reda på bra människor som kan hjälpa mig att forma ett bra, stabilt och riktigt träningsprogram. För målet är Paris Marathon 2015. På under 4 timmar. För nu skyndar vi långsamt :-))

Vill du läsa om hur jag tränade när jag gick på cellgifter så gå in på min gamla blogg här