Ett återfalls spöke swichade förbi!

Puh….. liksom.

Kanske kunde man få pris, för hur stark man tvingas vara, även efter cancern.
Att förstå att det inte är så konstigt om man inte ”klarar allt” man kunde innan.
När måste lägga energi på att slå återfalls-spöken på käften när de swichar förbi. För dom kan komma ofta eller väldigt sällan.
Dom kan sätta sig på huvudet och alla tankar, eller på en kroppsdel som plötsligt gör oförklarligt ont.

Men även om jag inte oroar mig eller låter oron ta mig. Så undrar jag hur mycket sinnesnärvaro det går åt för att just hålla upp skyddet.
För att inte snacka om simultankapacitet man måste ha. För att både leva livet med ett leende och samtidigt slå det där jädra spöket på käften.
Men jag drämde till den, den här gången också 1-0 till mig, igen :-))))

Och visst har jag haft ont i en axel, och ibland i ett knä och i min mage, och jag tror INTE att det är cancer varje gång..
Men när det gör så där ont, på riktigt. In i skelettet, då vaknar något i mig. Och om man inte lappar till känslan med en gång, så är det nog kört. Då blir man inte av med den, på länge länge. Jag läser om andra systrar som drömmer mardrömmar flera år efteråt, som grubblar så mycket på ”när” cancern kommer tillbaka. Att de slutat tänka i termer ”om” de får cancer igen.

Så jag tackar  mig själv för att jag hade sinnesnärvaro igår, att ringa försäkringsbolaget och be om en röntgen.

(Det låter kanske lätt att ringa och be om en tid. Men det känns både förnedrande och ännu hemskare än innan, när man väl ringer, för så fort man sagt orden till sköterskan som bokar in tiderna;  -Jag har haft cancer och är rädd att den kan ha kommit tillbaka. Så har man satt ord på sin rädsla och bekräftat den en smula för mycket. Men sköterskan hörde nog hur jag satt där med boxningshandskarna hårt snörade och kämpade mot oron och förstod att jag inte ville sitta en hel nyårsafton när alla är glada och finklädda och bara tänka på min höft som gör ont).

Så jag fick en tid på Carlanderska idag. Och jag fick göra en röntgen!
Och röntgenplåtarna var rena, som nyfallen snö !!!!!!!!!!
Ingen cancer, ingenting!!!!!!!

Så återfalls spöket hann aldrig veckla ut sig, för jag var på hugget och drämde till redan när första tanken dök upp i fredags kväll.
Men ändå så släppte något. En tyngd, ett tryck och livet blev återigen så där vackert. Enkelt och härligt.
För tänk, tänk, om doktorn öppnat dörren med en rynka i pannan. Istället för med det stora leendet han hade nu.

Och jag kan återigen börja fundera på vilka strumpbyxor jag skall ha på mig i morgon. Eller om jag är sugen på kyckling eller tofu. Ni vet, enkla oviktiga grejer :-))))

Och då känner jag att återigen, att livet skall vara så enkelt det bara går. Att leva i relationer som är raka, ärliga och sköna. Att jobba med något som betyder något, för mig. Att inte reta sig på småsaker. Och att skratta!!!!!!! Och pussas :-))))

Så tänk på det kära ni som låter dagarna passera, utan att riktigt leva eller känna glädje.
För då är man kanske inte är på rätt plats i sitt liv. Då är det kanske dags att bryta mönster, byta jobb  eller byta relationer.

För det är i ditt hjärta det skall spraka av kärlek och glädje. Och jag önskar ingen att gå med den oron som man gör som överlevare, men jag vet att en av anledningarna till att jag fick stanna kvar här, är för att påminna dig om hur vackert livet är.
Och hur få saker som egentligen betyder något, när livet ställs på sin spets!
Och hur viktigt det är att vara rädd om sin kropp och behandla både den och själen med respekt!

Kram och kärlek till er alla.
Nu blir det yoga med grymmaste Christine !!!

P.S. Bilden är från i somras. Jag och Christine kastade oss in med andan i halsen på Monika Björns underbara yoga pass. Det var första gången vi yogade ihop och jag är så fantastiskt glad att jag fått lära känna Christine. Tråkigt att det är cancern som förde oss samman. Men ändå häftigt att en så hemsk sak kan ge en vänner för livet. Som bara tillför bra saker i ens liv. Även om vi pratar om cancer, så är det ändå allt annat som betyder något. Men att båda förstår. Utan att egentligen behöva förklara. Ni vet, bara kärlek :-)))