Man får visst skylla på cancern!!!

I loppet av 14 dagar har jag träffat 5 kvinnor (de har kommit fram för att tacka för min blogg, mitt hjärta smälter så klart) men efter varje samtal har jag insett att det är inte bara cancern som är deras gemensamma nämnare.
Det är också att de valt att inte berätta för någon om sin cancer.
Existerar det verkligen? Att man inte berättar något? Och hur fungerar det i praktiken undrar jag?
Man måste inte blogga om det, man måste inte ens bära ett armband.
Men att inte prata, att inte ventilera?

Och när jag pratar med den sista av dem så inser jag att alla har pratat till mig med viskande röster som att vi pratade om något riktigt, riktigt hemligt.
Åh det är ju en hemlighet, för de här kvinnorna.
Förstår ni vilken hemsk börda att bära själv? Att inte prata om det tunga?
Hade jag inte berättat om cancern med en gång, hade jag nog inte haft mod att öppna munnen senare, när jag verkligen behövde prata. För det är inte lätt, även om jag bloggar och föreläsare är det lätt att tanken skenar  Att man inte duger. Att man inte är som innan.

En av kvinnorna pratade jag lite mer med, när vi möttes i ett vimmel sammanhang.
Hon urskuldade sig fler gånger. Och mitt hjärta höll på att brista när hon sa:
-Jag får sluta skylla på cancern att jag är så trött.
Alltså, jag ville bara ta henne i min famn och krama henne och säga att det är okej att skylla på cancern, det är okej att inte orka. Speciellt om man inte pratar med någon.

Cancer är ingen förkylning du snyter bort.
Med cancer kommer smärta, rädsla, ångest och den där förbannade tröttheten.
Som sitter kvar i kroppen långt efter att sista cancercellen försvunnit.

En annan kvinna sa viskande att hon inte ville prata om ”det” och så gjorde hon tecken med fingrarna, -För då skulle alla se på mig med andra ögon. Hon menade att hon skulle bli den svaga, trötta länken, den som aldrig orkar. -Lite som damage goods, sa hon och log.

Att inse att cancer ger en baksmälla som kan ta flera år att komma ur. Att ge sig själv tid. Att en del behöver mer tid.
Jag har själv dagar när den där förbannade tröttheten sveper in och lägger ett lock över varje minut. Ingenting känns meningsfullt, känslorna blir stumma och biverkningarna oövervinnerliga. Och tankarna går inte att styra.
Tack och lov är de dagarna få. För jag har gett mig sjutton på att inte låta cancern förstöra en enda dag mer av mitt liv.
Och det är ett löfte som ibland känns omöjligt att hålla. Men jag vet, att ger jag efter så blir det ännu värre.
Men om man inte är där, om man inte har tid att mobilisera sig så att man orkar. Eller om man har en omgivning som ställer krav man inte kan leva upp till?
Då måste de få vara okej att skylla på cancern, på biverkningar och på den där förbannade tröttheten.
Alltså cancer är inget man hade, Det är något som grävt sig in under ens hud och aldrig riktigt försvinner.

Var snäll mot dig själv och var snäll mot andra.

IMG_2265

Att skriva av sig saker kan vara bland det bästa sätten att bearbeta något. Men att inte kommunicera på något sätt, måste vara ett fruktansvärt val. Så som jag gjorde innan jag fick et definitivt besked. Stackars min familj!!!

2 Comments

Anki

Pratar du bara med de som blir av med sina cancerceller ? Vi som aldrig blir av med cancercellerna då ? Vi som lever med ett ständigt hot om döden ? Hur är det för oss kroniker ?!

Cecilia

Hej Anki!
Tack för din kommentar. Du tar upp en viktig och stor grupp människor som får kämpa ännu mer. Men då är det kanske bättre mediciner och bättre vård som är i fokus, tänker jag. Men likväl så är rehabiliteringen för dem/er den dagen man vill ha det, lika viktig anser jag, som för de som är cancer-fria. Alla vill vi väl så snabbt som det går komma tillbaka till våra vanliga liv igen. Eftersom jag är cancer-fri så var vinkeln på inlägget från mitt perspektiv. Men skriv gärna till Metro om hur det är att leva med kronisk cancer, att skapa medvetenhet är viktigt. Lycka till!! kram cecilia

Comments are closed.