Set them free

Är det inte det man skall göra, med den man älskar. Släppa fri?

Idag släppte jag symboliskt den gamla Cecilia fri, eller snarare suddade ut henne i den digitala världen. För nu är alla profilbilder med den blonda Cecilia, ”den gamla Cecilia” borta och nu finns bara ”den nya Cecilia” med brunt, krulligt hår.

Att byta profilbild på Facebook kan bli värsta ego-boosten med flera 100 människor som gillar och massor av snälla kommentarer.
Och idag så kan jag säga att varenda en som gillat min bild, gav mig känslan att ni också gillar den nya Cecilia.
Och ni kan aldrig ana hur glad jag blev för alla likes och alla fina kommentarer. Tack för att ni finns!!!

För jag trodde aldrig att jag skulle bry mig så mycket. Eller känna så många känslor. Av att byta en bild.
Den gamla bilden har legat som min profil bild i över 1,5 år (vilket är en evighet i Facebook-världen) och det är klart, att nu förstår jag varför.
För den här gången handlade det inte ”bara” om att byta profilbild. Det handlade om något mycket större. Som kanske kan tyckas ytligt eller oviktigt. Men ni som gått i samma skor som jag. Vet precis vad jag menar.
För det handlar inte om en frivillig uppgradering.
Ni vet den där spännande känslan man har, när man färgat håret, gått ner i vikt, sprutat in fillers, skönhetsopererat sig, köpt en ny ögonskugga, satt i ögonfransar eller pumpat fram en ny muskel, köpt en ny klänning eller något annat som man vill visa upp, så där lite diskret  som man kan göra i och med att man byter ut sin profilbild.

För den här gången känns det som att byta ut en del av sig själv. Som att sudda bort en kär gammal vän. Som man gärna ville ha kvar. Men som det sunda förnuftet säger, att man borde släppa taget om, för att kunna gå vidare.

Fan vad jag hatar cancer och alla jävla känslor som bubblar upp. I situationer jag inte hade en aning om ens fanns.
-Nonsens, skulle min morfar säga.
-Ja, kanske är det nonsens i det stora hela. I jämförelse med de som inte ens kan byta profilbild. Men så kan man inte tänka hela tiden, för vi som lever kan inte leva vidare med ett ständigt dåligt samvete, för de som inte klarade sig.  (vi tänker på det ändå varje dag, utan att påminnas, tack).

Symboliskt gick väl Cecilia 2.0 i graven idag. Så kanske inte så konstigt att jag känner mig vemodig.
Att inse och ta till sig, att nu är det nu. Och inte då. Och absolut inte den där blonda kalufsen som symboliserade så mycket för mig. För även om det är jobbigt att inte känna igen sig själv. Så är det förändringarna bakom symbolen jag tänker på och som tynger mig mest.

För den blonda Cecilia symboliserade friskhet, ett långt liv och pensionsförsäkring. Och jag gillade henne som fan. För hon var stark och full av liv. Och inga jävla cancer celler som hoppade omkring i hennes kropp. Och hon hade aldrig känt ångest eller dödlig maktlöshet. För henne fanns det alltid en lösning. På allt.

Men jag vet att jag kanske aldrig blir som hon, den där. Men att det blir bra ändå. Att life is good.  Och att nu är nu och nu är framåt. Framtid och massor av spännande saker. Så höj blicken :-)))
Jag är glad att jag fick hänga med Christine på Farellis idag. (även om hon jobbade och jag tittade på :-))) För hon förstå, hon och Casey. Tack för att ni finns i mitt liv. Och tack alla som gillade den nya Cecilia!

One Comment

Cecilia

Kära Cecilia,
Fastän jag eg inte känner dig, vi träffades ju eg bara kort på Blodomloppet förra våren (jobbarkompis m Jörgen), kände jag ändå att ”kära” var rätt att inleda med. För med den härliga energin och glittrande livslusten som lös ur dina ögon-kändes du kärleksfull inför livet och efter att ha läst din blogg osv, verkar det stämma 🙂
Iaf.
Ibland möter man människor som tar plats av helt fel anledning, och ibland, som då, möter man människor som tar sån självklar plats med ett smittande skratt att man inte kan annat än le och ta emot med öppna armar. För att det är så jädrans underbart! Jag visste knappt ngt om dig, så mitt intryck av dig var baserat på bara där och då. Kan tänka mig att något som varit en sådan självklar del av dig i största delen av ditt liv, ditt blonda (raka?) hårsvall är en stor kontrast till din härligt krulliga mörka kalufs nu. Men jag höjde mer på ögonbrynen åt bilden av dig som blond än minnet och bilden av dig som brunett. Du passade ju så himlans bra i mörka krullet! 🙂
Oavsett vad du själv må känna inför det, vill jag bara säga att, för någon som fått förmånen att träffa ditt nu. Nya versionen av Cecilia, så kunde den inte kännas mer än rätt. För hur mkt man än förknippar sig med sitt hår (jag har knappt bytt frisyr eller färg i hela mitt 34åriga liv), tror jag eg, det är i hur man bär upp och presenterar sig själv för omvärlden som tar den största uppmärksamheten och förtjänar att hyllas och därmed antingen tar naturlig plats i sin frilla eller ej.
Du är grym. Inspirerande och säkert en massa mer. Tack för att du delar med dig! Kram/ Cecilia

Comments are closed.