Vad säger man? Cecilia 2.0

Så var den då gjord.
Operationen med stort utrops tecken!!!
operationen jag tänkt på, längtat efter, våndats över, funderat över, sparat till och funderat över en gång till…
Rekonstruktionen av min mage!

Men det var inte ett förhastat beslut om någon vill tro det, för jag har minsann gjort allt by-the-book:

-Jag har väntat. Precis som Magnus sa; -Två år innan man vet hur det verkligen blir. Jag väntade drygt 2 år och 8 månder. och inget hände.

-Jag har tränat. Oh my gåååd vad har tränat. Anlitat en special PT för att stärka upp core muskulaturen, tränat yoga för smidighet och Cross Fit för råstyrka. Inget hände, inget man såg i allafall.

-Smörjat mig med oljor och sprutat in undermedlet ozon under  huden. Och visst blev huden så klart fin och len som en bäbisrumpa, men den såg fortfarande ut som en rumpa :-)))

-Jag har pratat. Med en underbart klok psykolog om att tänka förbi min mage. Att se helheten och inte mig själv som en sargad mage. Men jag blir/blev fortfarande påmind om cancer varje gång magen inte gör som jag vill, eller känns som innan.

-Jag har sparat. Tre jobb har jag haft nu, för att finansiera op. helt själv. För en kvinna i sjukvården kläckte den fina kommentaren -Om du ansöker om rekonstruktion på Shalgrenska så tar du resurser från de som är missbildade. (undra om hon säger samma sak när någon vill ha en gastric bypass operation). Plastikkirurgerna ville inte ens träffa mig, för man rekonstruerar förlorade bröst, inte förlorade magar. Och försäkringsbolaget jobbade såååå sakta och ville dessutom att jag skulle skriva något negativt om Magnus. (som opererade mig, men faktiskt räddade mitt liv).

So what a girl got-to-do?
Do-it-yourself-liksom.

Så jag riktade ilskan som for upp i mig efter rehab-sköterskans ogenomtänkta kommentar och försökte göra något konstruktiv.
Det konstruktiva bestod i att samla ihop pengar till rekonstruktionen. Så jag har städat, redigerat och spök-skrivit mig till varenda krona.
Och det känns väldigt skönt. Ni vet den där känslan när man klarat av något själv. När man fått slita lite för att förtjäna det. För då hinner man också tänka flera gånger, om man verkligen vill det man strävar efter. och varje gång jag tänkt, har svaret varit. Ja, det är värt det.
Att jag inte skrivit om det här på bloggen är nog för att jag inte hunnit :)) eller vågat, för jag har inte trott att jag skulle ha modet nog att bli opererad igen.
Jag har kontaktat andra som gjort samma operation (canceroperationen) och fått samma typ av rump-fram- och-extra-navel-mag-ärr.
Jag har träffat kirurger (plastikirurger) för att veta att det verkligen är en av de bästa som skär, och för att känna förtroende och veta att det verkligen blir skillnad.

Så nu ligger jag här och känner mig som en kung!!

Jag ligger i en skön säng och lilla k har varit här och pussat på mig och syster-yster skickat peppande sms och mor och far har ringt och mamma i himlen (och på jorden) har nog funderat vad jag håller på med :-))))
Men jag äter god mat, samtidigt som blicken pendlar mellan en film (grymt wifi) och Möldalsskogarna!

Art Clinic vet hur man man behandlar sina patienter som gäster.
So far är det värt varenda krona!!

Puss & kram därute!

FullSizeRender